Nyheter

Sommarjobbet som aldrig tog slut

2014-05-14

Efter 46 år går nu Inger Nordin, en av bolagets skickliga administratörer, i pension efter en intressant och händelserik resa hos MoDo FoU och MoRe Research. Nu lockar hus och trädgård, samt inte minst barn och barnbarn i Örnsköldsvik och Wellington på Nya Zeeland.

1968 fick Inger Nordin, nyss utsprungen från gymnasiet, ett sommarjobb på biblioteket hos Mo och Domsjös forskningsavdelning. Hur framtiden skulle arta sig fick bli en senare fråga.

– När jag sista dagen kom gick upp till personalchefen Idvan Genberg och tackade för den tid som varit studsade han till, berättar Inger. Va, har jag sagt att du ska sluta? Neeej. Då är du kvar! Och så kom det sig att antingen tog sommarjobbet aldrig slut, eller också var jag fast anställd från första dagen utan att veta det.

Inger har varit överallt

– Jag fortsatte därför på biblioteket och 1969 anställdes jag på MoDos personaltidning Insikt där jag hade administrativa sysslor. Det dröjde inte länge innan Idvan hörde av sig med frågan ”Visst vill du tillbaka till forskningen?” En fråga som egentligen slutade med ett utropstecken. Så efter den sejouren till HK lämnade jag aldrig forskningsavdelningen. Däremot har jag varit på nästan alla avdelningar, och på den tiden fanns det många verksamheter inom MoDo.

– MoDo Kemi blev första anhalten där jag stannade i fyra år innan det såldes till Statsföretag och deras forskningsverksamhet flyttade till Stenungsund. Jag hann också jobba på avdelningarna för massa, treetex, mjukpapper och papper, innan det så småningom blev MoRe Research där jag inledningsvis var på både Massateknik och Analysteknik. Snart blev dock jag och min kollega ansvariga för bolagets övergripande administration, lönehantering, fakturering rapporthantering mm.

– Innan jag började hade MoDo också ett stort viskoslabb, eftersom Domsjö var stor producent av dissolvingmassa. Det labbet stängdes när tillverkningen upphörde, så det känns roligt att dissolvingmassan nu kommit tillbaka och blivit så stor, både i Domsjö och hos MoRe.

– Det var en helt annan tid när jag började på forskningen, som vi sa. Mycket folk, chefer av alla möjliga slag, både excentriska och mindre excentriska. På den tiden ringde inga chefer upp sina samtal själv utan sekreterarna fick både ringa upp eller först besvara inkommande samtal, för att sedan koppla in till chefen.

Från då till nu

– Från början bestod vår teknik bestod av skrivmaskiner och till husets kopiatoransvariga lämnade vi in tidskrifter eller böcker för kopiering av artiklar. Efter nån dag kom de tillbaka med kopian. Skulle det produceras en rapport skickades texten som vi sekreterare skrev ut på en master upp till tryckeriet som tryckte upp rapporten.

– Rökning var legio på den tiden och i konferensrummen var luften så tjock att den nästan kunde skäras ut i kuber. Lite knorrande blev det när rökningen förbjöds där, men trösten var inte långt borta då det i korridorerna fanns askkoppar istället.

– En omställning blev det när vi fick ordbehandlare och så kom Wang, det första datasystemet för kontor (som mest krånglade, förf:s. anm.). Sen har det gått fort med tekniken som underlättat jobbet och gjort att färre personer idag hinner många fler uppgifter.

– När jag ser tillbaka så har det varit en fin tid, både i gamla MoDo och sedan i MoRe. Det jag kommer att sakna mest är alla arbetskamrater, det finns fortfarande några kvar sedan jag började. Nu väntar hus och trädgård och möjligheterna att ägna mer tid åt både make, barn och barnbarn. Eftersom vi har en dotter med familj utanför Wellington i Nya Zeeland har vi ju möjligheten att låta resorna dit bli lite längre, utan att behöva oroa sig för om Stefan Svensson klarar biffen på jobbet eller inte, slutar Inger.